Let The Base Kick

På 90-talet regerade Underworld på dansgolven med sina plattor Dubbnobasswithmyheadman och Second Toughest In The Infants. Efter några år av lugnare aktivitet och ett arbete med Anthony Minghellas film Breaking and Entering är de nu tillbaka.
Nya plattan Oblivion With Bells väntas i höst och den första låten som går att lyssna på heter Crocodiles. Den tyska DJn Oliver Huntemann har remixat en version som ni kan ladda ner här.
-
Fick höra att Solvent ska vara förband till VNV Nation i Sthlm 29 oktober. Väldigt intressant faktiskt. Solvent gör spännande, söt och inte minst fräsch electro. Vissa låtar är mer kaxiga än andra, ladda ner den aningen snällare pärlan My Radio som jag la upp nu.
Detta blir en kväll att se fram emot.
-
The Simpons-filmen lyckades med bedriften att vara ett väldigt bra avsnitt i 1.30 h. Det är bra jobbat. Green Day stod för ett av filmens absolut bästa skämt. Och Nelsons mamma behövde bara skratta som sin son för att jag skulle skratta högt.

Collapsing New Buildings

I only speak the truth. The woman deserves to know the truth. And you, you're free to do as you please.

Det krävs en regissör av stil för att få bukt på John Travolta. Quentin Tarantino är ett bra exempel, Mike Nichols ett annat och även Steven Zaillian.

2004 var det Shainee Gabels tur. En nybörjarregissör som håller hårt i kameran och berättandet. Filmen i fråga är A Love Song For Bobby Long och skådespelartrion är en väldigt harmonisk liten grupp. Travolta, Johansson och Macht gör alla det bästa av sina roller och hela filmen är utan tvekan en av de mer intressanta som utspelar sig i deltat i den amerikanska södern. Långsam, men intressant. Rolig i all sin dramatik. Och en mer bakfull Travolta får man nog inte se någon annanstans. Tummen upp.

-

Vilken höst detta ser ut att bli.

Nya plattor med The Cure och Einstürzende Neubauten,

bägge med tillhörande spelningar (får vi hoppas på stopp i Sverige?).

Och vad händer egentligen med Front 242? Har de tekniska gubbarna skapat något nytt mästerverk som känns redo att publiceras? Pulse står sig ju som ett av 2000-talets mest intressanta album och den är ju 4 år gammal nu.

På bilden: Blixa Bargeld i Neubauten.

Take a chance on romance

Nu ska jag bege mig ut på en promenad och samtidigt lyssna in mig på Paris nya skiva The Landlord Is Kind Enough To Let Us Have Our Little Sessions.
Det är recensionsdags.
Wish me luck!
-
Lite senare:

Det gick förhållandevis bra. En förbättring från förra plattan, indeed!

Tidsbrist?

Jag borde ta mig lite tid och fixa i ordning länkar och utseende på denna sida.
Jag ska ta mig tid, snart... snart :).
Jag vill se nya Anthonty Minghella (Breaking and Entering), jag vill och måste köpa Sandrew Metronomes utgåva av The Cotton Club och jag funderar på att springa ner och hyra Sherrybaby nu as we speak i ren brist på Maggie!

...och så har jag en hög med skivor som ska recenseras till Zero dessutom.
Varför känner jag mig så upptagen helt plötsligt? :)

Dreaming about the sea

- You think the dead really care about our lives?
- Yeah, I think they do. I think they forgive us our sins. I even think it's easy for them.
- Griff said you had a dream about flying.
- Yeah. I got so high, Einar, I could see where the blue turns black. From up there, you could see all there is. And it looked like there was a reason for everything.

I Lasse Hallströms filmer återfinner man i stort sett alltid vardagliga människor på väg mot något mer eller mindre livsavgörande mål. En strävan, oftast ofrivillig, mot att bli en bättre och/eller mer öppen människa. Trots det faktum att An Unfinished Life (En Dag I Livet) aldrig riktigt får den knuffen i rätt riktning som den kanske skulle mått bra av så är det en historia som levererar. Den tar sina genvägar, använder sig ibland av lite mer billiga medel och förlitar sig väldigt mycket på Robert Redford. Men det sistnämnda är helt berättigat. Redford är mer eller mindre briljant i rollen som den ärlige Einar som en dag får veta att han är farfar då hans döda sons ex dyker upp med ett barn. Jennifer Lopez gör en enkel, avskalad och solid insats som svägerskan Einar vägrar se med gott öga. Och när historien om dem känns lite disträ så har vi alltid Einar/Mitch-historien där Redford får möta Morgan Freeman och det mötet ger en liten filmälskare som jag gåshud. Det är då Hallström visar sin bästa sida.

Shaken to the core until it doesn't matter.

For our homeland. Until the very last man. Our duty is to stop the enemy right here. Do not expect to return home alive.

I en scen i Letters From Iwo Jima går general Kuribayashi fram på en väldigt stenig sandstrand, lugnet svepet över honom och i bakgrunden går solen ner bakom berget Suribachi. Det är ovanligt tyst och även om ett barn kan ana att detta är lugnet före stormen så inser jag att detta är en film av stora proportioner. Detta är dramatik på hög nivå. Clint Eastwood visste precis vad han gjorde när han respektfullt och med en stor nypa kärlek gav sig in i uppdraget att skapa två filmer som utspelar sig på samma slag, under samma dagar skildrat ifrån varsinn sida om kriget.
Letters From Iwo Jima och följeslagaren Flags Of Our Fathers är storverk, det är filmer som sätter sig in i benmärgen och som lägger fokus på en del av det andra världskriget som vi idag inte så ofta tänker på.
De når inte upp till moderna WW2-mästerverk som Saving Private Ryan eller The Thin Red Line, men de siktar högt och träffar. Bara det är en god sak.
-
Låtar, that goes bump in the night:

Skinny Puppy - Pro-Test (spana in den fantastiska videon här)
Noise Unit - Other World
And One - Secret Boy
Komputer - Rain
Linkin Park - Hands Held High
Angels & Airwaves - The Adventure

Hans expressiva scenstil gjorde honom både uppskattad och till ett tacksamt föremål för karikatyr, något han verkade ta som en komplimang.

Nu är det inte många dagar kvar tills Inland Empire får dvd-premiär.
Som jag har väntat.

Fem år eller så, skulle jag tippa på. Underbart att få se Laura Dern i en Lynchfilm igen, det var 17 år sedan hennes Lula och Nic Cages Sailor bedrev verksamhet med bilen och beskådade en skitig värld genom oskyldiga ögon och det var där som då hon och Lynch jobbade ihop senast.

Vi får hoppas att glädjens dag inte blir en sorgens dag eller att David gör en Mullholland Drive, men den chansen är liten, för att inte säga helt omöjlig. Detta handlar ju inte om en pilot whatsoever.

-

Tänkte köra en intervju med Filteria inför nya Zeronumret, ett initiativ som jag är rätt stolt över. Ingen pratar om honom och det känns tråkigt då han verkligen förtjänar att få hamna i rampljuset. Ni kan väl lyssna lite på hans melodiska, vackra goa på denna länk.

-

Jag vill se Direktøren for det hele, Von Triers senaste film. Och på tal om honom, jag hoppas verkligen att Wasington (ja, den stavas så) blir av. Trilogin, som började med Dogville, måste verkligen få ett bra slut nu också. Skulle vara kul om han för en gångs skull lyckades avsluta något han startade. Men jag vill inte skylla på Lasse. Han kan ju inte rå för att Ernst-Hugo gick bort innan Riget 3 hann bli av.

Och Ernst-Hugo, ja den mannen var ju fantastisk på alla de sätt.

Vilken dignitet.

Visste ni att Luc Besson ville ha med honom i Femte Elementet, men då hade han fullt upp med Riket?

Dagens inlägg tillägnas Järegård, en gigant bland giganter!

Festivalöverlevande.

Tyskland var precis som Tyskland alltid har varit: Billig sprit, bisarra människor (utan engelskakunskaper) och skumma dofter.

Efter en regnig fredag så kom solen för att stanna resten av helgen. De två festivaldagarna bjöd på klarblå himmel, en massa fula gother och en del trevliga upplevelser.

Om jag skulle skriva en top-5 av de banden som var bäst så blir det så här:

1. Skinny Puppy

2. Tool

3. Covenant

4. Anne Clark

5. And One

Dessutom var det trevligt att få se och höra Deine Lakaien med orkester. Nu har jag sett Lakaien i alla former: avskalat med enbart en flygel, i vanlig elektronisk uppsättning och nu med en orkester.

En annan bra sak var att Burger King och alltid-öppna-butiker fanns inom gångavstånd. Festivalens matstånd bjöd på tyska kadaver som förmodligen ger magsår och problem för livet.

På nätterna såg man en klump med människor som dansade med en Sverigeflagga till Scooter.

Härlig livsglädje vi sprider med oss.

You should have seen the look on her face when she thought I was a lesbian.

Grattis Dustin Hoffman - 70 år idag.

How much courage does it take to walk out on your kid?
(Kramer vs. Kramer)

Nu kommer det vara några dagars frånvaro här då jag beger mig till Hildesheim i Tyskland för att se Skinny Puppy och annat krafs på M'era Luna-festivalen.
Ta hand om varandra.

Just ja, Komputers nya skiva är helt fenomenal, läs min recension här!

Over and out!

På en bänk, i en park... Någonstans i Sverige.

Jag har fått ett sug efter äldre svenska filmer och nej, det handlar inte om Bergmans bortgång (där har jag ju sett det mesta och kan det utan och innantill). Mestadels har suget riktats åt Hasse Ekman, son till Gösta Ekman den äldre, far till Gösta Ekman.
När jag var ute på en underbar kvällspromenad, under ett fantastiskt månsken, alldeles för två timmar sedan så kom jag att tänka på filmen På en bänk i en park där Bengt Ekerot (ni minns honom garanterat som Döden i föregående regissörs Det sjunde inseglet eller varför inte i Jan Troells mästerverk Här har du ditt liv) spelar musikern Sam som vistats på mentalsjukhus i flera år. När han en dag kommer ut så upptäcker han att hans gamla vän Stig jobbar på teatern som stor och omtyckt skådespelare. Dessutom har Sam fått för sig att Stig ligger bakom Sams olyckliga händelser som fått honom att gå ner sig och bli inlåst på mentalsjukhuset. Det hela går till uppgörelse och Sam dödas. I ren panik lägger Stig hans lik på en bänk i en park...

Hela den sociala vardagsrealismen gjorde Ekman till sitt kännetecken och då ska vi minnas att han ofta även gjorde komedier. Filmer med vanliga människor i rätt vanliga situationer. Han jobbade en tid i samma filmiska sfär som Ingmar Bergman, men gjorde även mer lättsamma historier med storheter som Stig Järrel och Sickan Carlsson.
-
Idag köpte jag Jan Lumholdts bok om Harriet Andersson. Denna fantastiska aktris som medverkade i det mesta som var bra med svensk film under 50- och 60-talen (dessutom
var hon en av Bergmans hovskådespelerskor).
Boken är som en kombination av biografi och intervju, ja nästan på samma sätt som Stig Björkmans filmböcker är uppbyggda.
Det ska bli fantastisk läsning som jag ser fram emot.

Bilden: Harriet i Bergmans omtalade Sommaren med Monika.

I cannot live, I can't breathe unless you do this with me

Att Personal Jesus är en av Depeche Modes bästa låtar anser nog många och att Danmarks coolaste kille är Trentemöller vet väl de flesta om?
Nu har det danska underverket gjort en remix av den klassiska syntpärlan från 1990.
Shut up and swallow, du kan få låten här.

- Que faites-vous?
- J'attends samedi. Mon père vient pour me rassembler.
- Mais ce n'est pas samedi aujourd'hui.

Les Choristes är en väldigt bra film som på ett enkelt sätt berättar om den lilla människans påverkan på sin samtid och omgivning.
Christophe Barratier använder en del enkla metoder i sin debutfilm och även om han har en bit kvar innan han lär sig regissera en fungerande dramaturgi så lyckas han skapa en historia som är varm, känslosam och vacker, dessutom är Gérard Jugnot ett mindre underverk i rollen som Mathieu, musikläraren som får problembarnen att öppna ögonen (för att inte glömma öronen och inte minst stämmorna) och drömma om livet och en framtid.

We Are The Night - En iaktagelse.

Tom och Eds nya skiva inleds med We Are The Night, en låt som samplar ”Decimazione Amanti” av Riz Ortolani från den smått bisarra Italienska filmen Paolo Barca, maestro elementare, praticamente nudista (Paolo Barca, skollärare och nudist på helgerna). Man kan säga att allt är i sin ordning, ingenting är nytt under solen. The Chemical Brothers har funnit sin plats i vardagen. Och ingen är mer missnöjd än undertecknad.
Med föregångaren ”Push The Button” började något som jag ansåg vara början på slutet. Med fler vokala insatser och låtar som nästan känns uteslutande pop är ett stort felsteg i en riktning de aldrig borde börjat trava.

”Exit Planet Dust” och ”Dig Your Own Hole” är två mästerverk som visade upp två fejkbröder som verkligen hade något att komma med. Att 90-talet skulle vara ett smaklöst decennium är helt fel, det var år av nyskapande dansmusik som aldrig skämdes för att uttrycka sig så mycket som det bara var möjligt.
På tredje plattan ”Surrender” var ett uns av magin borta, lekfullheten var inte riktigt där, men kvalitén fanns kvar och gästsångare som Noel Gallagher, Bobby Gillespie och Bernard Sumner gjorde skivan mångfacetterad och spännande (på sina håll i alla fall).
På fjärdeplattan ”Come With Us” (som jag anser vara Chemical Brothers sista platta) var klubbinfluenserna fler än någonsin tidigare och även om skivan inte fyllde kvoten så var ju It Began In Afrika med sin Jim Ingram-sampling hur kul som helst.

På den nya skapelsen ”We Are The Night” är samarbetena fler än ovanstående skivor tillsammans. Det leder till en härva av ojämna låtar som gärna låter mer än vad de låter bra. All Rights Reversed gör de tillsammans med överhypade The Klaxons och resultatet blir lika trist som de är dåliga.
Om man söker efter en referens till ”För många kockar…” så är detta ett bra exempel.
Men ibland lyser det till, som i briljanta Das Spiegel (som passar in perfekt med Teddybears Sthlms lika fantastiska låtar Kraut och Alma) där skeva syntar framför en helt briljant saga i fyrtakt. A Modern Midnight Conversation är en annan rätt trevlig historia som skapar dansglädje såväl som stillsamhet en vacker sommardag.

Allt som allt så vill jag lyfta ett varningens finger till Tom och Ed: Ni har tappat gnistan rejält nu pojkar, det är tråkigt att se.

Det betyder otur att jämföra händer - vet du inte det?

"Jag bevistade premiären på En lektion i kärlek. Jag vankade olycklig, osalig i Röda Kvarns foajé. Plötsligt hörde jag inifrån salongen den ena skrattsalvan efter den andra. Jag tänkte: Det är inte möjligt! De skrattar. De skrattar åt någonting som jag har gjort."
- Ingmar Bergman

Samma dag som vi förlorade Ingmar Bergman avled även en av Italiens mest erkända filmskapare Michelangelo Antonioni.
Även han var en regissör som ställde många existentiella frågor och gärna med kommunikationssvårigheter, filmer med avsiktigt långsamma tempon.
Han jobbade bland annat för den stora italienska filmproducenten Carlo Ponti, Sophia Lorens make (fram till hans död i januari i år).

Om en dryg vecka så beger jag mig till Tyskland för att gå på M'era Luna-festivalen. Jag åker dit i stort sett enbart för Skinny Puppy och deras speltid visade sig bli 17.30 på Söndagen. Lagom roligt. Men jag får se det från den ljusa sidan. And One, Assemblage 23, Deine Lakaien, I AM X, Covenant och Anne Clark återfinns ju på samma festival. Det kan bara bli trevligt. Dessutom band som Tool, The Jesus and Mary Chain och Dir En Grey får man se. Inte min kopp té, men likväl ett intressant upplägg.