Självklart ska alla skivor få sig en liten kommentar av mig med, för att öka förståelsen av dess storhet. Läs, begrunda och bli lärd.
-
Alla topplistor borde ju alltid börja med Skinny Puppy liggandes i täten och självklart bekräftar
min lista den regeln. ”Mythmaker” bevisade en helt ny ljudbild ifrån de kanadensiska marodörerna. De galna industrilandskapen har blivit utbytta mot svala technolandskap, men den ständigt övervakande masterhjärnan Cevin Key har full kontroll över varenda knapptryckning och som vanligt låter det som ingenting annat på marknaden.
En annan fantastisk akt från samma skola som Skinny Puppy är The Young Gods, de har å
andra sidan tagit ett steg bak och två steg fram och återigen ökat tempot som får mig att minnas deras storhetstid, låten Freeze påminner ju inte lite om Envoyé, men faktum är att hela ”Super Ready Fragmenté” är det bästa som de unga gudarna någonsin gjort, i alla fall i sin helhet. Innan denna skiva så var de bitvis briljanta, men här är de bra rakt igenom. Inte en dålig låt och röstinsatserna måste vara Franz bästa någonsin.
2005 släppte The Editors sin debut ”The Back Room” och blev en av årets mest omtalade
grupper. I år kom uppföljaren ”An End Has An Start” och den känns mer eller mindre bortglömd. Det gör mig arg och irriterad. Varför? Det är inte så svårt, uppföljaren är inte lika lugn, men den är likväl helt fantastisk. Tänk er Joy Division inne i The Cures studio, i stereon snurrar Echo & The Bunnymen och U2. Så bra är detta. Jag skulle nästan gå så pass långt och säga att titellåten är en av årets tre bästa låtar. Deppression har aldrig låtit mer glädjefullt.
När Nicolas Godin & Jean-Benoît Dunckel kör igång är det alltid lika spännande att få njuta av
resultatet. När AIR (som står för Amour – Imagination – Rêve; läs: Kärlek – Fantasi – Dröm) kör igång är det alltid luftigt, själsligt, vackert, spännande och ibland dessvärre rätt torrt, tills nyligen. De slog igenom med ”Moon Safari”, en platta med stil och finess och de har haft svårt att leva upp till dess kvalitet, dock med hyfsat bra resultat all the way. Men med ”Pocket Symphony” har de lyckats. Jag säger det rakt upp och ner: Airs bästa skiva hittills.
Året har varit fyllt av fransk dansmusik, det har nog inte undgått någon, men en grupp som fått
alldeles för lite uppvaktning är svenska Rupesh Cartel. Det känns fel. För ”The Disco And The What Not” är ingen skiva som bara ligger och skräpar i den obskyra synthögen, jag känner att den spretar åt flera håll och den känns aldrig som en halvklar produkt. Den är fullfjädrad. Det är lika mycket syntpop som electrohouse och alla som gillar bra dansmusik borde kolla in ett eller flera spår på denna underskattade platta. Om Ed Banger hade släppt detta så hade det varit stort. Det skriver jag under på.
Återvinning av det fräschare slaget är verkligen 2000-talets melodi. Det är fler än en grupp som
inspirerats av 80-talets melankoliska new wave-scen. En man som verkligen tagit tillvara på det är Tom DeLonge, den gamla Blink-182 sångaren. Hans band Angels & Airwaves debuterade 2006 med ”We Don’t Need To Whsiper”, en överraskat bra produktion och med uppföljaren ”I-Empire” slår han på stort. Det handlar om intensiva, kaxiga låtar som berättas och framförs med känsla och attityd. Det är ödesmättat och vackert, utan att kännas tråkigt eller överproducerat.
Jag tror att Joakim Berg sitter i en rätt så njutbar position. Det mesta han gör hamnar i ett fack
som inte är för kommersiellt för fansen och inte för svårt för den stora publiken. Kent är ett av ytterst få band som sitter i den sitsen. De kan göra vad de känner för och ändå få respekt. Det bästa av allt är dock att de hela tiden gör fantastiska låtar. ”Tillbaka Till Samtiden” är inget undantag. Det är en skiva som ligger så rätt i tiden och trots det så känns den tidlös. Columbus är en låt av kalibern ”the best of
Nej jag har inte glömt bort Justice. Hur gärna jag ens skulle vilja göra det så går det inte att
komma ifrån att ”Cross” är en skiva utöver det vanliga. Den är så fransk den bara kan bli. Och självklart är den rätt tama housen spelad igenom ett analogt filter och skriker 2007 så den nästan går i bitar. Inledande Genesis är så fet att den borde spelas på två dansgolv samtidigt. I Let There Be Light fortsätter de och trots att skivan kanske är lite väl lugn på sina ställen så markerar den tydliga spår. Detta är bra, men jag måste nästan säga att jag gillar…
”Oi Oi Oi” lite mer. Boys Noize har fattat det där med skitiga filter. Detta är hårdare, snabbare
och grövre än Justice. Kanske inte lika nyskapande, men likväl sjukt dansant och att lyssna på denna platta när du är ute och promenerar är enbart positivt. Med ”Oi Oi Oi” kan du tappa kilon likt ingen annan. Monotoni har aldrig låtit mer 2007 än denna platta. Dessutom måste jag slå ett slag för Alexanders remix på Depeche Modes Personal Jesus. Den låten har aldrig låtit bättre än i hans tappning.
Renodlad klassisk synt har kanske inte utmärkt sig sådär jättebra under det senaste året, men
Ashbury Heights var en frisk fläkt. ”Three Cheers For The Newlydeads” är en skiva som aldrig riktigt släpper taget. Varenda låt är polerad av hitkänsla och en positiv spontanitet. Den kommer åka fram under hela 2008 med, det är jag säker på.
De amerikanska indie/emo-rockarna Jimmy Eat World fick mig intresserad när de 2004 släppte en låt som heter Work. Den tillhörande skivan ”Futures” var en hyfsad, men ingen
speciell upplevelse. Helt apropå så dök uppföljaren ”Chase This Light” upp i höstas. Och jag blev helt såld. Helt fantastiska melodier och harmonier som får mig att tänka på småstäder, lycka och kärlek. Detta är en skiva gjort på hopp. Titellåten är en klar favorit som inte får missas, inte heller resten av låtarna. Ett litet mästerverk.
Jag kände mig lite skeptisk dagarna innan "Minutes To Midnight" skulle släppas. Jag hade ställt in mig lite på Mike Shinodas andra projekt Fort Minor som gjorde en formidabel debut under
2006. Men sen hörde jag What I've Done och började tänka i andra banor. Linkin Park lyckades med mer än vad jag någonsin kunnat drömma om. "Minutes..." visar en sjukt hög klass och Hands Held High är en av årets bästa låtar. Shinoda, Bennington och gänget visar vägen återigen. Nu knyter vi händerna och inväntar Chesters solodebut som ska komma under 2008.
Axel Willner, mer känd som The Field, släppte i våras ”From Here We Go Sublime” en
minimalistisk technoskiva som faktiskt lånar ifrån både house och trance och skapar en sinnesstämning få skivor inom denna genre klarar av. Man får en känsla av ambient, trots sin smattrande bas och smått naiva känsla som levererar nästan hela plattan igenom.
Och från den skivan är inte steget så stort till Maps ”We Can Create”. James Chapmans musik
är en hybrid av ambient house och postrock/leftfield. Tänk er ett mer poppigt Boards Of Canada med sång så förstår ni. Med låten I Will Find You i täten så skapar Maps musik som fungerar utmärkt, speciellt om natten. Missa inte.
Vill ni ha ännu lugnare? En perfekt skiva att spela efter Maps är ju ”Parades”, Efterklangs
uppföljare på ”Tripper”. Efterklang är inte i samma skola som Sigur Rós, men har samma typ av fanbase. Det är postrockig downbeat med viskande sånger och nästan kaosartade blåsinstrument som samsas med spröd electronica och är man inte mjuk i hela kroppen efter denna är man nog helt utan känslor.
Sigur Rós å andra sidan har inte släppt något nytt album under 2007, men likväl en dubbelskiva
med fem nya låtar och nya akustiska inspelningar av äldre material. Så då förtjänar den ju att vara med, bara för sakens skull. Vem kan vara utan den liksom?
Och då är det kanske bra att öka tempot, så in med den färgskiftande ”Year Zero” i spelaren och låt Trent Reznor hypnotisera er med Nine Inch Nails bästa skiva sedan
The Downward Spiral. Trent har inte låtit såhär hungrig på väldigt länge och för en gångs skull känns alla låtarna relevanta och det nya kapitlet om NiN har än så länge bara startat. Skivan avslutas med Zero Sum, en av Trents bästa låtar någonsin.
Från Trent till Alan, från industriell rock till elektronisk heavymetal, ett oväntat
steg i dagsläget, men inte om man ser till den vackra helheten. Ministrys sista platta ”The Last Sucker” är en hård upplevelse som inte bör missas. Om inte denna skiva ger dig en käftsmäll i solar plexus så undrar jag nog mer än en gång hur hård du är. End Of Days part 2 är dessutom en av Ministrys stora stunder.
Steget till svensk pop från Ministry känns evigt och jag kan bara höra hur ni sitter och suckar i
era bekväma stolar därhemma när jag drar upp ”En Händig Man” med Per Gessle. Trots att den inte når upp till Mazarinens höjder så är denna svenska dubbelskiva en sjukt spontan popplatta som inte får glömmas. Jag kan inte förstå folks inställning när de säger att de ogillar Per. Men det får bli ett inlägg i sig själv en annan gång, annars skulle jag rabbla på A4 efter A4. Men lyssna på Dixy och inse att svensk pop aldrig tidigare låtit såhär avslappnad som på denna skiva.
Vi stannar kvar i den lugna popen och kollar in Johnny Depps fru Vanessa Paradis. Från
ingenstans dök hon upp med en ny skiva, en sisådär sex år efter den förra sessionen. Med ”Divinidylle” sjunger hon spröd fransk myspop som om det inte fanns någon morgondag, inte häpnadsväckande på något sätt, men bara så rätt och så underbart vackert.
En av mina stora förebilder, Jean-Luc De Meyer från Front 242, visade under året upp sitt nya band 32 Crash och när jag fick höra Isomodia så blev jag helt lyrisk. Mannen har ju en av de
bästa rösterna som finns, i alla fall med tanke på den mörka musik den rösten burit genom åren. 32 Crashs debutalbum "Weird News From An Uncertain Future" är en mörk electroplatta med grymma rytmer och ondskefulla melodier och vackert skapta slingor. Musiken är bra, Jean-Luc är ännu bättre och bandet är oerhört förbisett.
Man kan säga att det nu börjar snurra lite i min skalle och rätt så påpassligt så slår jag ett stort
slag för Familjen. Ingen skiva har väl hypats mer än ”Det Snurrar I Min Skalle”? Han är förband till Kent på vårturnén och lagom till sommaren 2008 har nog alla hört Familjen. Med all rätt, det är skitbra.
En annan artist som är skitbra är Gui Boratto. Hans platta ”Chromophobia” känns
som en självklar uppföljare på Kraftwerks Tour De France-remixar som kom 2003. Minimal techhouse med vackra slingor och snygg stämning i överlag, en positiv skiva med vackert budskap. Lyssna på The Blessing och inse hans storhet.
mörkaste av landskap. På svenska rasslar Joakim sin vassa lyrik till en musik som påminner om Einstürzende Neubauten. Kanske det häftigaste som släppts i Sverige på många år. Men detta är inget för de som vill ha full fart.Minns ni Janet Susan Ballion? Inte det? Ni kanske känner igen henne mer som
Siouxsie Sioux och och alla har väl hört hennes Banshees. I höstas kom hennes första (jo, faktiskt) soloplatta ”Mantaray” och den är tung. Superb modern syntrock med vackra harmonier och ett nytt sound till en gammal klassisk röst. Några låtar här tillhör de bästa hon spelat in.
Med album som Defiance och Failure så har Tom Shear a.k.a. Assemblage 23 en del att leva upp
till med sin hårda technopop men med Meta tar han klart ett steg i rätt riktning. Decades V.2 och Madman’s Dream tillhör skivans starkaste spår och helt plötsligt känns A23 spännande igen.
Underworld tillhör ett av 90-talets viktigaste namn på technoscenen. Jag vet inte
hur många gånger jag studsat på stadens gator och torg med Cowgirl eller Moaner i mina hörlurar. Med sin comeback ”Oblivion With Bells” tar de nya tag. Ibland låter det som ett helt nytt sound men sen så tar de gamla stämningarna över igen och jag bara ler. Underworld är så jävla bra att det är orättvist mot alla andra akter.
Nu blir det lite hårdare territorier här. Känner ni till Far East Ghost? Antagligen inte då
”Welcome To Psychedelic Hell” är denna japans debutplatta. Psytrance är en scen som kanske känns lite stagnerad på sina ställen, men denna platta tar verkligen ut svängarna. Låtarna är fullkomligt stenhårda och ljuden så galna att öronen nästan blöder. Sista låten går till och med upp i över 230 bpm. Detta är skruvad trance när den är som hårdast. Missa inte.
Vi håller oss kvar i trancefacket en stund till och kollar in lite mer melodiös goatrance. Där Far
East Ghost var skruvad så är Goasias album ”From Other Spaces” en djup och melodiös tranceskiva enligt mallen, med fina överraskningar och snygga melodier som binder ihop skivan med en ständigt övervakande hand. Är precis lika bra som allt som släpps på Sun Trip.
Inget band har väl dykt upp ur en hype mer än The Killers. Med ”Hot Fuzz” och ”Sams Town”
visade de vägen. ”Sawdust” är visserligen inget studioalbum, den är mer utav en session-skiva. Med b-sidor och outgivna låtar på menyn så känns den så som The Killers ska kännas och bara det ger dem en given plats på listan.
En annan artist som har en självklar plats på listan är ju Björk. Nya ”Volta” är
kanske den mest spännande plattan hon get ut sedan ”Post” eller för min del ”Homogenic”. Öppningsspåret Earth Intruders är hur bra som helst och Mark Bell ligger bakom stor del av den underbart flummiga elektroniska musiken som mer eller mindre alltid figurerar som en stöttepelare till Björks bisarra och vackra röst.
Conor Oberst släppte två plattor 2005 som gick ifrån hans vanliga stil, den
akustiska ”I’m Wide Awake Its Morning” och den mer elektroniska ”Digital Ash In A Digital Urn”, men med ”Cassadaga” är han tillbaka som det Bright Eyes vi känner igen honom. Four Winds är den bästa låten han gjort på många år och detta är den självklara uppföljaren till ”Lifted” (även om jag kanske rent naturligt är mest svag för just ”Digital Ash…”).
Duran Duran har med sin ”Red Carpet Massacre” visat att de är tillbaka på riktigt. Med
Timbaland och Justin Timberlake som gästartister och producenter visar de sin känsla för ypperliga produktioner. Titellåten är dessutom att dö för. Man kan inte få en Rio varje år, men detta är en gedigen platta, indeed.
Årets överraskning blev Britney Spears. ”Blackout” dödar alla mina förutfattade
meningar jag haft om henne tidigare. När Justice remixade Me Against The Music blev jag nyfiken och med min nyfikenhet följde en upptäcksfärd.“Blackout” är på sina ställen en mycket bra platta. Döda era fördomar!
En mindre överraskning var ju Erasure. När ”Nightbird” kom för ett par år sedan så
kändes det som Erasure på riktigt igen och med nya ”Light At The End Of The World” har de bland annat gjort en av sina bästa låtar någonsin med I Could Fall In Love With You. Den är vacker, mäktig och ger mig gåshud varenda gång. Lägg till Darlene och jag är redo att göra vad som helst för Vince och Andy, återigen. Det känns som hemma.
Två andra män som gett mig upplevelser bortom denna värld är Ronan och Mark i
VNV Nation. Med ”Judgement” sätter de återigen gåshudsgränser med The Farthest Star, Testament och Carry You. Varenda gång lyckas de, jag blir alltid lika imponerad. I sin helhet är den inte lika bra som ”Matter + Form” eller ”Futureperfect” men likväl kusligt bra på sina ställen.
En annan tokigt förbisedd skiva i Sverige under året var ju Komputers comeback ”Synthetic”
som tog tillbaka herrarna till melodiös Electro där arvet från Kraftwerk och Yello förvaltas väl med moderna instrument och landskap. Lekfullt, spännande och en väldigt innovativ platta från några av Englands mest rutinerade elektronmusiker.
en medvetenhet som han inte har visat tidigare.Jag måste säga att jag är imponerad, jag trodde han hade försvunnit för gott.
svunna mästerverken, men de siktar rätt högt och får med sig flera låtar av superb kvalitet. Inte minst Stjärnornas Musik som är årets bästa svenska låt.Och i Englands frodas den nya vågen i 2000-talets tappning. Interpol är inte lika fantastiska som Editors, men ”Our Love To Admire” har sina suveräna låtar den med. No I In Threesome t.ex. Det är många som vill låta som
Ian Curtis. Interpol närmar sig de stora låtarna, sakta men säkert. En bra investering för de mörka och kalla kvällarna och inte minst deras mest helgjutna platta thus far.
En annan engelsman som står för något helt annat är Patrick Wolf. Med sin elektroniska laptopinspirerade folkmusik krossar han tjejhjärtan och gör superba poplåtar likt ingen annan (även om jag då och då hör lite
Legendary Pink Dots i detta). Han kommer aldrig att kunna överträffa debuten ”Lycantrophy” som är smått fantastisk, men där uppföljaren ”Wind In The Wires” kändes stillastående känns ”The Magic Position” som ett steg i rätt riktning. Titellåten borde få alla som gillar handklappar en suverän stund på dansgolvet.
En annan akt som ger många personer glädje på dansgolven runt om i Sverige (och
tydligen andra delar av världen med) är Slagsmålsklubben. De har med ”Boss For Leader” gjort sin mest mångfacetterade skiva hittills. Stor variation och underbara områden utforskas med stort sinne för humor och de vågar verkligen ta i på denna platta. Det hörs inte minst på Sponsored By Destiny och den makalösa Hänt.
Ulrich Schnauss gjorde med ”Far Away Trains Passing By” 2001 års absolut bästa skiva och
uppföljaren ”A Strangely Isolated Place” var en av 2003 års mest intressanta skivor. Han fortsätter att vara bäst med ”Goodbye” och trots att den inte är lika bra som föregångarna så äger den det mesta på denna lista, i sömnen.
En skiva som inte äger det mesta på denna lista är David Guettas ”Poplife”. Men
den får ändå vara med tack vare sin kärlek till den populära dansscenen. Låtarna är många och euroinfluerade housedängor gjorda med kärlek och stil. Det sker inte så mycket nytt under solen, men en danspärla i alla väder är den allt.
En annan liten besvikelse var Infected Mushrooms återkomst efter tre år med
”Vicious Delicious”. På sina ställen är den otroligt bra, men för att vara en akt som gjorde trancescenen oerhört mycket större än vad den var så borde man ha rätt att få förvänta sig lite mer. De elva låtarna hinner aldrig bli ens hälften så bra som på ”The Gathering” eller ”Classical Mushroom”, men den skiner till och då ordentligt.
Något som däremot sken till rätt saftigt var debutalbumet från Terror Punk Syndicate
”Extended Playtime”. I bästa Wax Trax-anda levererar David utsökt industri som för tankarna tillbaka till tidiga Front Line Assembly, My Life With The Thrill Kill Kult och Ministry. Brutalt, snyggt och för att inte säga originellt i tider som dessa. Mörkare dansmusik hittar du inte.
På tal om Front Line Assembly: De var inte aktuella med något studioalbum under 2007, men
däremot släpptes en 12-spårs EP med utsökta remixar och tre helt nya låtar. ”Fallout” är med denna EP garanterad en plats på min lista. Speciellt bra är Combichrists remix och…
…de var ju som bekant tillbaka med ”What The Fuck Is Wrong With You People?”.
Aggressiv industriell bodytechno som aldrig låter mig andas ut. Inget man spelar på Bingolotto direkt, men vid tidpunkter då hård musik behövs för att dansa ur ilskan är detta ett bra tips. Speciellt Shut Up And Swallow fungerar utmärkt när du går i Stockholms tunnelbanor.
När vi ändå är inne på denna typ av musik så vill jag nämna Rotersands
tredje platta ”tentwentythree” som fyller bra syften hos trasiga människor. Hårda rytmer och stilfulla ljudmattor som borde gå hem på alla undergroundklubbar runtom i Europa. Inget för de finkänsliga.
Tidigare nämndes Air här och jag vill slå ett slag för Jean-Benoît Dunckels
sidoprojekt Darkel som kom i slutet av 2006 men som aldrig fick någon upprättelse då. Bara som ett tips. Den självbetitlade ”Darkel” är helfin.
Sista Mannen På Jorden dök oväntat upp med sin ”Tredje Våningen” och visade att de låter lika bra som alltid. Även om skivan inte lever upp till mästerverken ”Ok,
Ok, Ok” eller ”Ligg Stilla Ett Tag Med…” så är det en skopa analog elektronisk pop av fin klass ifrån en popmakare som alldeles för få erkänner: Eddie Bengtsson.
En annan syntpopskiva som fick desto större utrymme i media än SMPJ var Simian Mobile Discos ”Attack Decay Sustain Release”. Men visst förtjänar den sin
uppmärksamhet. Lekfulla låtar som drar åt synt/househållet och fungerar på vilken popklubb som helst. Värt mer än en lyssning. Värt mer än en dans.
Jean Michel Jarre är en legend med stort L. De senaste åren har han dock lämnat sina ambienta och svävande ljudlandskap och fokuserat sig mer på soft electropop
och en del dansmusik. På ”Téo and Téa” visar han en helt ny ljudbild där vissa låtar går ut i trance/house-hållet, dessutom med hedern i behåll. Vintage är årets bästa gladtechnolåt. Ett inte så spännande alster, men en gedigen skiva från en av världens viktigaste musiker.
Cevin Key i Skinny Puppy är en annan lysande musiker och hans 
Download är en personlig favorit. ”FiXeR” är 2007 års mest kompetenta electroplatta. Störd och underbar, på alla sätt.
Paul van Dyk släppte ju en ny platta under augusti månad och den förtjänar ju självklart några
rader. Som vanligt samarbetar han med fler gästartister än någonsin och det handlar självklart om lättillgänglig och sprudlande vacker trance som i mindre mängder känns väldigt bra.
Tegan & Sara måste ju såklart få en plats på listan de med. ”The Con” känns på sina ställen som deras mest mörka skiva, men samtidigt den mest lekfulla plattan och jag
ställer mig lite skeptisk till de känslor den förmedlar. Tidstypisk amerikansk collegeindie av bra klass.
Och från det är det inte så långt till engelsk indie. Travis har funnits med ett bra tag och ”The Boy With No Name” är klassisk Travis. Snygg pop som känns mer än
medveten. Den känns faktiskt lite mer spännande än ”The Man Who” men långt ifrån lika bra som den fantastiska ”12 Memories”.
Ett annat miljonsäljande band är Radiohead, som med ”In Rainbows” blev det första stora bandet som släppte skivan enbart på hemsidan för nedladdning där fansen
själva fick betala så mycket (eller lite) som de ville. Ett intressant grepp som kanske inte håller i längden, men en plats på listan får de allt. Även om den inte är i närheten av ”Kid A” eller ”Ok Computer”.
En annan som känns givande på listan är Jamie T och hans debut ”Panic Prevention”.
Tidstypisk brittisk hip-hop som är mer dragen åt elektronisk rock än åt grimehållet. 2008 års Mike Skinner? Jag väntar med spänning.
Chipmoddar har väl aldrig känts mer aktuella än nu. Retrovågen slog till på stort, kanske mest tack vare SMK och deras enorma fanbase. Trots att SMK då kör med
analoga syntar. Goto80 däremot är ren chip och ”Made On Internet” är en galen resa genom Göteborg som livar upp vilken hårdrocksfest som helst. Bitpop när den är som roligast.
High Contrast är Lincoln J Barretts alter ego. Han gör brittisk drum’n base av den
mer melodiösa formen. Inte lika speedad och galen som Pendulum, men likväl rolig och spännande. Med sin tredje platta ”Tough Guys Don’t Dance” visar han en sida av sig som kan komma att få en (aningen) bredare fanskara. Kolla in om du vill ha spännande dansmusik.
En betydligt mer känd person, fröken Minogue, som anlände efter sin kamp (och vinst)
mot cancern med sin skiva ”X”. Kylie visar som alltid vart skåpet skall stå. Bra producerad danspop med ena foten i electron och andra i discons värld. Vissa låtar är ren sprudlande glädje.
Ja, Timbaland måste bara med på listan. Har ni sett lineupen på ”Shock Value”?
Spana in låtarna med She Wants Revenge och Fall Out Boy och svaret säger sig själv. Mer producerad musik går inte att finna, men jisses vad den killen kan.
Och She Wants Revenges andra platta ”This Is Forever” ska ju självklart vara med. Denna blandning av nyvåg, goth och syntpop är sjukligt bra. Att de inte är större än
vad de är. Men det kanske blir något för 2008? Försök att inte missa She Wants Revenge, vad ni än gör.
Och tack vare låten This Ain't A Scene, It's An Arms Race så måste ju Fall Out Boy få en plats med ”Infinity On High”. En superb låt från ett 
band som enligt mig blir mer och mer spännande.
Necro Facility ska självklart få en plats på listan med ”The Room”. En starkare och mer mogen platta än ”The Dark Paintings” och nu låter de lite mer egna dessutom. Platsar in bra bredvid Terror Punk Syndicate och en kväll av retrofuturism. 
Circuit Breaker blev med på mitt soundtrack över sommarens mörkaste hitlåt.
Basutbudet släppte två skivor i år. ”Startpaketet” och ”Pluspaketet”. Svensk ghettotech och det tackar man för. Det utmärker sig inte som det bästa Sverige gjort direkt, men det är sjukt ovanligt och förtjänar mina varma rekommendationer. Låtar 
som Lägg Pumpet borde spelas på alla dansgolv överallt.
Wiley fortsätter med sin utmärka grime och ”Playtime Is Over” fortsätter att smattra som det ska göra. Hans unika röst är cred och skivan borde kollas upp av alla med
rytmen i blodet. Kanske inte lika originell som The Streets eller lika galen som Dizzee
Rascal eller lika glad som Kano, men som en bra konkurrent och den nya erövraren av grimescenen.
Sally Shapiros debutplatta ”Disco Romance” kom första gången 2006, men det var under 2007 den exponerades och den bör kollas upp av folk som gillar italodisco och
modern electropop och hur det skulle låta om man kombinerar de två stilarna tillsammans med en spröd tjejstämma. Påminner lite om 2000-talets Valerie Dore.
Om man döper ett band till Okkervil River och döper en av sina låtar till You Can't
Hold The Hand Of A Rock And Roll Man så måste man bara vara bra och ha alla proppar i skåpet. The Stage Names är en skojig platta fylld med folkmusik och indierock. Kolla upp om ni vågar.
Ja, jag får väl inte heller glömma Zach Braffs favoritband The Shins. Deras "Wincin The Night
Away" borde ju får ligga med på listan. Den är inte alls tokig. Check it out!
Sleep When You're Dead". En medveten och hård skiva som inte låter MTV-rap ngnstans utan är straight up med inspirationer från gatans lagar. Den är faktiskt så pass cool att Trent Reznor medverkar på en låt. Kolla upp!Och så har Scooter gjorts årets snyggaste omslag, tveklöst.
Behöver jag säga hur mycket jag älskar skuggfigurer som går roligt?
*Pust*
Det var den listan.
Ett dåligt skivår 2007? My ass!
